Sötizzar


Här är lite bilder på mina sötnosar! Asta och Lisa, Asta är den feta med creepy blick längs ner i högra hörnet. 🐈 Jag har vuxit upp med båda två. Asta och jag har haft ett lite bristande förhållande, haha! Hon klöser, jag sparkar, vi hade en massa slagsmål när jag var yngre. Men vi har också delat fina stunder; rullat boll, promenader osv. Lisa däremot har varit min bästa vän i måååååånga år. Hon har alltid funnits där för mig. Hon brukade sova bredvid mig, på huvudkudden. Eller vakta mig från monstret i garderoben. Hon märkte alltid när jag var ledsen. Då kom hon fram till mig, buffade mig i sidan och lade sig i mitt knä. Försökte trösta. Hon lyssnade i timmar när jag berättade om alla mina problem, vare sig det handlade om ett borttappat armband eller brustet hjärta. Lite som en dagbok. Hon följde alltid med mig på promenader, när jag lekte i skogen eller gick på upptäcksfärd. Sedan visade hon vägen hem, gick före mig, med ständiga blickar över axeln. Hon ställde upp på diverse lekar. Jag skjuttsade runt henne i dockvagnar, klädde henne i lucialinne och tomteluva. Hon försökte alltid hjälpa till. En gång när jag rensade mitt rum på gamla leksaker, satt jag på sängen med en trave lådor. Jag slängde ner alla sälja/gebort-saker på golvet, och hon drog bort dom i en hög. Hon är verkligen intelligent. Nu tänker ni säkert "är?",för ni tror nog hon är död. Men nej. Anledningen till att jag skriver "var" & "brukade" är att det inte är så längre. För två år sedan drabbades jag av allergi. Mot pälsdjur. Vid det laget var ju Lisa som en bästis, hon var en familjemedlem, en vän som aldrig svek. Jag älskade henne. Det gör jag än idag, fast det är annorlunda nu. När pappa ringde doktorn och rådfrågade sa läkaren "är man allergisk mot morot, då äter man inte morot". Pappa la på i örat på honom. Jag minns att jag grät och grät och grät. Jag hade varit sjuk i ett halvår när vi började kolla upp eventuell allergi. Det var som om hela min värld rasade samman. Man kan ju inte bara kasta oväg en familjemedlem! Det var hemskt. Idag bor tjejerna i källaren. Jag ser nästan aldrig Lisa. Första året satt hon utanför mitt fönster och jamade, sörjde, skrek. Varje natt. Nu håller hon sig inne i källaren, jämt. Vi bor ute på landet, så de får självklart springa ut och in i källaren hur mycket dom vill. Asta har blivit allt mer social nu på sistone. Jag kan klappa dom då och då utomhus, men ögonen svider i flera dar efteråt. Det är hemskt. Men de vill inte flytta ifrån oss. Och vi vill inte att de lämnar oss. Jag älskar tjejerna, och självklart vill jag deras bästa. ,em det är så svårt att släppa dom. ✨

cloudi.blogg.se

Tjo! Jag är en tjej på 13 höstar som kommer blogga recept, trender, smink och skriva om mitt liv <3

RSS 2.0